Det är ju ändå höst, med vackra färger. Just därför drog jag med Ebbe och maken på en liten höst promenix med kameran i högsta hugg.

Gick förbi en dunge med fantastiska färger i eftermiddagssolen, den va så gott som självlysande!

Såna här dagar vill man inte ska ta slut.

 

Vet ni vad jag tycker är det absolut tråkigaste med dessa färger är?

- De går över alldeles för fort, och efter allt det vackra kommer bara ett tråkigt grått mörker. Med allt vad senhösten innebär. Det är inte alls min årstid när löven väl ligger på marken och sen får man vänta tills knopparna kommer åter innan det känns riktigt bra igen. Nä mörker och kyla är inget jag ser fram emot. I år är jag i alla fall hemma och kanske kan njuta av de fina soliga dagarna som man annars bara ser genom fönsterrutan på jobbet.

 

Jag peppar mig själv med att säga "Det kommer bli bra och nu njuter vi så länge färgerna varar!"