Jag har insett att bloggen inte har blivit mycket uppdaterad i år alls faktiskt om jag ska va ärlig mot mig själv.

Det har helt enkelt kommit en del ting i vägen så att säga och det kanske är dags att berätta om detta..

 

Våren är den tiden som jag älskar att fota allra mest, men i år blev det verken några promenader i vårvädret eller några foton tagna, åtminstone inte utomhus.

 

På valborg i år, 30 April, kom nämligen vår son till världen. 3700 g och 50 cm lång. 1 vecka efter beräknat datum.

 

Det var en turbulent vecka för mig, som började 2 dagar innan valborg, med en helt vanlig rutinkontroll hos barnmorskan. Efteråt småpratade jag och barnmorskan och plötsligt tittade hon på mig och bad mig upprepa vad jag precis hade sagt. Därefter bad hon mig vänta lite och sprang iväg och hämtade ultraljudsmaskinen. Det visade sig att hon reagerat på hur jag upplevde sparkarna och tack vara detta upptäckte vi få att han låg i säte. Blev ivägskickad till förlossningen lätt panikslagen efter att ha blivit uppstressad hos barnmorskan. Ingen panik visade det sig och jag fick tid för operation 2 dagar senare. - Då inte helt tacksam och aningen ängslig. - Nu oerhört tacksam!

Jag fick ju två dagar på mig att förbereda mig på vad som komma skulle, inte alls det som jag gått och försökt förbereda mig på så länge, men ack så tacksam för att jag fick två dagar på mig att smälta det hela och chansen till att försöka förbereda mig. Tacksam att det upptäcktes innan det gått så långt så att det blivit akut vilket jag tror hade kommit betydligt mer som en chock.

 

Så kom dagen, operationen påbörjades och bedövning lades. Mycket läskig känsla, när bedövningsmedlet från de två sticken i ryggen gick med blodet ner i benen och sen var förlamningen där och känslan helt borta.

Ett synke sattes upp och sedan satte de igång. Villiam viskade åt mig att ligga stilla, vilket jag gjorde, men tydligen inte då hela jag vobblade på bordet av kirurgernas ryckande, vilket jag inte alls märkte något av. Och plötsligt var han bara där, vår son.

 

Dagen efter fortsatte chocken och vår son skickades till Jönköping pga höjda värden för infektionsrisk. De berättade säkert på BB varför och att det va en säkerhetsåtgärd men då gick det inte in i mitt huvud.

Jag minns bara att de sa att de skulle ringa efter ambulans och 5 minuter senare stod de två personer i ambulansklädsel vid min dörr för att hämta honom och jag minns bilden av att behöva säga hej då när de la honom i kuvösen och spände fast honom med ett nät precis som om det vore 3700 g frukt. Hemsk bild som ännu finns kvar på näthinnan.

 

Jag åkte efter ett par timmar senare, och där på Ryhovs Neonentalavdelning tillbringade vi vår första vecka med antibiotika 2 ggr om dagen, sond och sladdar. En lättnad varje gång en sladd kopplades bort och lades till handlingarna. Tydligen drabbas 1 av 20 barn av infektioner, så såhär i efterhand kan jag säga att tack vare oss slapp 19 andra gå igenom samma sak. Vi är tacksamma över att det inte var allvarligare än så.

Innan vi åkte hem, gjordes vidare kontroller, ett EKG togs och antibiotikan fick vi med oss i en påse, sen släpptdes vi ut i värlen för att med nya ögon upptäcka den - med vår son.